Det är lätt att en grupp blir bra på att peka ut vad som inte fungerar. Ett missat mål, en försenad leverans, en kollega som brister i något. Betydligt färre grupper är lika snabba med att lyfta fram det som faktiskt går bra, kanske för att det känns mindre akut att uppmärksamma, eller för att ingen riktigt tänker på det som en uppgift man kan bli bättre på.
Samma mekanism, motsatt riktning
Forskaren Dennis Organs begrepp organisatoriskt medborgarskap, myntat 1988, beskriver just den typen av frivilliga insatser som stärker en grupp utan att någon bett om dem. Att aktivt lyfta det som fungerar hör dit lika mycket som att hjälpa en pressad kollega. Det kan vara att säga till en kollega att den där lösningen faktiskt var smart, eller att nämna för chefen att någon i gruppen gjort något extra bra. Utan att bli tillfrågad och utan att vänta på det formella medarbetarsamtalet en gång om året.
Det är samma mekanism som ligger bakom andra frivilliga insatser, bara riktad mot det som är bra istället för mot det som behöver fixas. Och precis som med andra kontraproduktiva mönster kan bristen på den här typen av beteende bli självförstärkande. En grupp som aldrig lyfter det som fungerar tenderar över tid att bara se det som brister, vilket i sin tur gör det svårare att orka fortsätta.
Några konkreta vanor
Några konkreta vanor brukar göra skillnad och det som förenar dem är att de är små nog att faktiskt bli av med. Att avsluta ett arbetspass med att nämna något som fungerade bra under dagen, inte bara det som gick fel eller det som blev försenat. Att, när ett problem väl lyfts i ett möte, också fråga vad som redan görs rätt kring det, inte bara vad som brister, eftersom en fungerande grund ofta är lättare att bygga vidare på än en helt ny lösning.
Att ge en kollega cred inför andra, inte bara i enrum, när något gått bra tack vare den personens insats. Erkännande i grupp väger annorlunda än erkännande fyra ögon, det blir en del av gruppens gemensamma minne av vad som fungerar och vem som bidrar med vad, snarare än en privat komplimang som stannar mellan två personer.
Inte på bekostnad av ärlighet om problem
Det handlar inte om att sluta prata om problem, eller att göra om varje avstämning till en artighetsövning. Grupper behöver kunna vara ärliga om vad som inte fungerar för att faktiskt utvecklas och en kultur som bara handlar om beröm riskerar att bli lika ohederlig som en som bara handlar om kritik. Men en grupp där enda samtalsämnet är brister tenderar att tappa energi över tid. En grupp som också vanemässigt lyfter det som bär håller ork längre, särskilt genom perioder när mycket annat är tungt och det finns gott om saker att klaga på om man letar.
Balansen är sällan femtio-femtio. De flesta grupper som fungerar väl lutar tydligt åt att lyfta det som går bra, medan problem hanteras direkt och konkret när de uppstår snarare än att ältas. Det är en färdighet som går att träna, precis som förmågan att ge konstruktiv kritik.
